Solen skiner där ute.

Kl. 08:20 Okej, det är i alla fall en ny dag idag och solen skiner. Carpe fucking diem. Eller nåt. Men en sak kretsar sig i huvudet på mig denna morgon. Hur lite det är som krävs. När jag var på väg hem imorse gick det en man/kille framför mig. Jag märkte ganska snart att det var något konstigt med honom. Eftersom han gick långsamt gick jag förbi honom snabbt. Ibland skrattade han. Och gav ifrån sig andra konstiga läten. Ibland började han springa. Och jag trodde att mitt hjärta skulle hoppa ut. Och det slog mig att det spelar ingen roll vilket område man bor i, vilket folk det bor där och när på dagen det är. Det enda som krävs är en enda gång. En enda människa. Fel plats vid fel tillfälle. Och jag hatar att man skall behöva bli rädd. Kan man någonsin vara ensam och trygg utomhus? Jag tvivlar på det.